Vår grand danois, Pekka, blev pappa och när familjen tog en parningsvalp så blev det min hund. Han hette Blue Deeno. Jag kommer i håg att jag gick dressyrkurser med "Dino" och att det var en ren pina att ha sin pappa som instruktör. På den tiden dirigerades man runt på led. Jag har inget minne av att man hade godis med sig på träningarna utan det gick ut på att lära hunden att hänga med - annars blev det ett ryck. Det var t o m så att man skulle göra häftiga svängar och på så sätt skapa sig en möjlighet att få korrigera med ett kraftigt ryck följt av "Duktig hund". När vi kört linförighet i en kvart så kommenderade instruktören "Koppla loss". Det var här som pinan kom in för min del. Det slutade alltid med att Dino drog i väg från planen och jag fick ägna resten av träningen åt att försöka få tag i honom. Om någon annan kursdeltagare hade en hund som stack från planen, så hjälptes alla åt att fånga hunden. Men när Deeno stack så sa min pappa bara åt mig att hämta hunden och fortsatte träningen med de andra i gruppen. Jag kommer i håg att jag flera gånger protesterade och sa att jag inte ville koppla loss, men då upprepade instruktören - tillika min pappa - "Koppla loss!!".

Den 4 november 1968 var det snöoväder i Piteå. Vi bodde i Pålberget mellan Piteå och Älvsbyn och jag var ute på gården med Deeno och skottade snö. Efter någon halvtimme kom mamma ut och frågade om jag hade Deeno där. En granne hade ringt. Han hade kört på en stor hund uppe på stora vägen. Jag tittade mig omkring och Deeno stod en bit i från mig, så det var lugnt. Men när jag skulle ta in honom såg jag att han blödde från en tass. Mamma hade tidigare på eftermiddagen gått till affären och tagit med sig Hejka eftersom Hejka löpte. Jag hade inte märkt att Deeno varit borta, men det var han som krockat med grannens bil och kastats ett tiotal meter genom luften. Deenos tillstånd försämrades snabbt. Pappa hade telefonkontakt med veterinär, men det fanns ingenting att göra, utan min hund dog senare på kvällen. Två gånger hade våra hundar försvunnit från vår gård och dessa två gånger var ytterst ödesdigra. Inom loppet av ett år - först Boy och sedan Deeno.

Mamma och pappa hade anmält Deeno till utställningen på "Stora Stockholm" i december. De skulle åka dit tillsammans med Majvor och Torkel Näsman (som sedermera startade Älvgårdens kennel). De åkte ner till Stockholmsutställningen i alla fall och med sig hem hade de en tibbevalp till mig från Krysants kennel.

Krysants Khara blev utställningschampion innan hon var ett år. 1969 arbetade jag som kennelflicka på Älvgårdens kennel. De hade då tagit över två labradorer från kennel Krysants och fick sina första labbekullar. Året därpå åkte jag ner till Nyköping och jobbade på Krysants kennel. Marianne Baurne som ägde kenneln var den som importerade den första lhasa apson till Sverige och hon hade även uppfödning av tibetansk terrier och tibetansk spaniel. Labrador uppfödningen överlämnade hon till Älvgårdens kennel. Medan jag var på Krysants kennel hade Khara fått sin första kull valpar. En av valparna, Karuna,  såldes till en familj i Stockholm och de flyttade så småningom till Kanada. Det visade sig sedan att denna valp skulle bli mamma till Tee Leigh of Keriluv som i sin tur blev mamma till Sunwinds Solar Eclipse.Sunwinds Solar Eclipse finns i dag bakom många framgångsrika tibbar världen över och döm om min förvåning när jag 2002 tack vare internet upptäckte att segraren på världsutställningen i Paris 2000 hade min Khara bakom sig i femte led. Jag kan också så här efteråt konstatera att Kharas blod åkte över Antlanten och kom tillbaka till Sverige i form av Martin's Sucha Hot Hot Puff som finns bakom många tibbar i Sverige i dag. Krysants Khara var inte bara vacker, utan användes även som brukshund. Min pappa tävlade upp henne till segrarklass spår - motsvarigheten till dagens elitklass.

Förutom Älvgårdens och Krysants kennel så arbetade jag en sommar på Svedjekullens kennel och hundpensionat. Men sedan tog det stopp och jag lämnade hundvärlden i tio år. Under de åren satsade jag på friidrott och utbildade mig till civilingenjör på Luleå Tekniska Högskola.

Våren 2004 tyckte jag det var dags att skaffa valp igen. Jag fastnade för kombinationen Grålötens's X'Inka och Birkelands Verax. Duro är dubbelkusin till Fox och träningen inriktades på rapport från första början.Fox liv avslutades mycket tragiskt. 1 maj 2004 hoppade eller ramlade han ut från andra våningen. Återigen var det en löptik som var med i bilden. Qrossa löpte och vi hade tagit henne med oss när vi åkte bort. Fox gick i genom 3 operationer och 12 gipsbyten. Han stelopererades i båda frambenen, men den långa konvalecensen på 7 månader, 15 sederingar under samma tid, var sannolikt mer än han kunde klara av. Han insjuknade hastigt den 15 januari 2005 och vi fick åka till Strömsholm akut med honom. Han hade blodfylld buk och var förlamad i bakstället så det fanns inte mycket vi kunde göra. Vi hade haft tankar på att para Fox och Qrossa, men på grund av att vi flyttade så blev det aldrig av. Vi gjorde några tappra försök att para Qrossa med andra hundar men det kom aldrig längre än till tappra försök. I stället lånade vi Norpatorps Miss och så startade kennel Enduro.